En obekväm gemenskap
Det låter kanske lite jobbigt med en obekväm gemenskap. Kan vi inte bara skippa det sköra och obekväma och göra något mysigt ihop? Vilket ju låter fint och så men teologin och även senare års forskning visar att det är omöjligt. Den gemenskap som vi människor längtar efter och behöver växer fram ur sårbarhet. Ur ömsesidigheten och insikten om att vi alla i slutändan delar det mest dyrbara av allt – mänsklighet. Om vi vill leva helhjärtade liv och ha helhjärtade livgivande relationer behöver vi mod att vara sårbara. Tillsammans.
De tre stolarna har fått sina ben kapade på ett sätt som gör att de kan bära upp varandra men inte stå var för sig. De har blivit omsorgsfullt ihopbundna för att symbolisera den sårbara gemenskapen som ställer obekväma frågor och vågar ge obekväma svar. En gemenskap som inte gömmer sig bakom roller, fasader eller masker utan som delar livet precis som det är. Vi som mötts här har länge haft den drömmen men har haft svårt att hitta den gemenskapen.
Ofta är det väldigt mycket som håller oss tillbaka där. Det kan både vara sättet vi lärt oss vara med andra människor men också vår syn på eller förväntan på hur livet ska se ut och vara.
Jesus visade på ett liv där vi lever i och av kärlek, Gud blir synlig när vi lever i kärlek till varandra. En livsstil där vi möts som människor, till och med som syskon, där det är just det nakna och ärliga som upphöjs. Och om vi ska vara riktigt ärliga med varandra så är just det, åtminstone till en början rätt obekvämt. Men om vi vill att vi ska växa och om vi vill hitta en samhörighet med andra som stärker och upplivar oss så är det detta vi behöver göra. Vi behöver dela våra tvivel, vår längtan, vår sorg och allt däremellan.
Den där obekväma gemenskapen där vi bär upp varandra, som inte utesluter på grund av tillkortakommanden utan som tillåter mänsklighet utan att för den skull ducka för det ansvar som var och en behöver ta. Ingen kommer igenom det här livet utan smärta och sorg, vi bär alla på sådant vi är mindre stolta över. I en gemenskap som omfamnar allt detta skapas möjlighet till något större. När vi tillåter också det obekväma att vara en del av livet skapas en läkande helhet. Ett rum som kanske till och med är ännu mer effektivt när vi gör det tillsammans med andra. Alla människor söker efter sann gemenskap, efter samhörighet med andra. För att skapa en sådan gemenskap krävs att vi är sårbara med varandra, alltså att vi vågar vara obekväma och dela med oss av hela livet. Den sortens gemenskap förutsätter också att vi arbetar med oss själva, att vi växer i självinsikt och ansvar och utvecklar vår medvetenhet så att vi förstår hur våra liv påverkar helheten.
Den obekväma gemenskapen utmanar oss att ta steg närmare kärleken genom att omsluta den större helheten. Kärleken bygger broar mellan människor men den bygger också broar inom oss. Från sidor vi är stolta över till dem vi är mindre stolta över.
Vi har alla formats av tidigare generationers kunskap och insikt, våra organisationer och gemenskaper är formade av de sanningar och insikter som blivit tillgängliga för dem som levt före oss. Men varje generation har nya insikter att göra, nya områden att öppna upp för kärleken att få fäste. Det är först när vi tillåter kärleken att bryta upp den marken i oss som vi också kan bli människor drivna av kärlek i den här världen.
Vi lever i en så kallad postkristen tid där kyrkan inte har samma ställning i samhället som den en gång hade. Hur vi ser på livet och de existentiella frågorna har förändrats. Kartan ritas om i vårat land, de senaste 20 åren har mer än en församling lagts ned i veckan i Sverige. I västvärlden växer en rörelse av unga människor som lämnar kyrkan och ibland också sin tro. Samtidigt ökar gruppen av andligt sökande i världen. Den andliga hemlösheten är utbredd. Kyrkan är kanske inte längre platsen där den livgivande gemenskapen frodas, men vi vill tro att den kristna tron och traditionen fortfarande har potential att utgöra en grund för att den ska kunna göra det. Men i så fall kräver det att vi låter kärleken vara större än dogmer och trosläror.
Vi skapar förutsättningar för en livgivande gemenskap genom att dela hela livet med varandra. Genom att finnas med i brottningar, utforska perspektiv och söka helheten. Den obekväma gemenskapen blundar inte för de svåra frågorna, för de smärtsamma erfarenheterna som vi gör i livet utan ger utrymme för den och även för ett nödvändigt ansvarstagande.
Det behövs inte några flashiga saker för att en andlig gemenskap ska bli riktigt vacker och intressant. Det som krävs är bara att den skapar ett utrymme där vi kan släppa våra masker, all status, alla etiketter och identiteter.
Då blir det en gemenskap som tillåter mångfald av uttryck, stilar och utseenden. Då blir det en plats som kultiverar blomster i alla människor. En gemenskap som hela tiden påminner om att vår sanna identitet inte sitter i vad vi gör eller gjort utan i att vi oavsett allt är oändligt älskade precis sådana som vi är. Det är så vi blir ”rentvättade” genom att vi ständigt återvänder till rotsystemet som säger att mitt värde inte sitter i mina prestationer eller misslyckanden utan i att jag är älskad.
Om det är tänkt att vi ska leva liv där kärleken växer både i våra personliga liv och i världen, vad är det som hindrar oss från att göra just det? Vi anar svaret i våra egna hjärtan. Frågan är vågar vi låta kärleken landa och göra sitt verk i oss, i våra egna liv? Vågar vi bli en obekväm gemenskap?